Juridik

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Kärnvapen – är det lagligt?
   - En snabbkurs i folkrätt
   - Folkrättens växande betydelse
   - Kärnvapen – hur regleras de?
   - Att använda folkrätten
   - Haag-domstolens yttrande
   - Skoningslöst, gränslöst våld
   - Rätten till självförsvar
   - Skyldighet att nedrusta
   
   
2. Internationella avtal och konventioner
   - NPT historia
   - Att ha eller att inte ha kärnvapen
   - Tre pelare
   - Översynskonferenser
   - Förberedande kommittéer
   - Civila samhällets medverkan
   
   
3. Avtal mot provsprängning
   - Partiella provstoppsavtalet
   - Fullständiga provstoppsavtalet
   - CTBTO
   
   
4. Avtal mot klyvbart material
   - Behovet av ett avtal om klyvbart material
   - Existerande lager
   - Kontrollmekanismer och omfattning
   - Börja förhandla?
   
   
5. Avtal mot vapen i rymden
   - Militarisering och beväpning
   - Yttre rymdfördraget 1967
   - PAROS
   - PPW
   
   
6. Avtal för kärnvapenfria zoner
   - Hur blir man en kärnvapenfri zon?
   - Kärnvapenstaternas godkännande
   - Kärnvapenfria zoner idag
   - Utmaningar och problem
   - Kärnvapenfri zon i Mellanöstern
   - Ett kärnvapenfritt Europa
   
   
7. En kärnvapenkonvention
   - Varför en kärnvapenkonvention?
   - Definition av konvention och kärnvapenkonventionen
   - Bakgrund
   - Securing our Survival
   
   
8. Bilaterala nedrustningsavtal
   - ABM
   - INF
   - SALT I och II
   - START I
   - Presidential Nuclear Initiative
   - START II
   - START III
   - SORT
   
   
9. Nedrustningskonferensen
   - Bakgrund
   - Medlemmar och möten
   - Mandat och dagordning
   - Konsensus
   - Vad har CD gjort?
   - Vad händer idag?
   
   
10. Ickespridningsavtalets konferenser
    - Översynskonferenser
    - Förberedande kommittéer
    - NPT översynskonferens 1995
    - NPT översynskonferens 2000
    - NPT översynskonferens 2005
    
    
11. Generalförsamlingens första kommitté
    FN: s nedrustningskommission
    - Vad är FN:s generalförsamling?
    - Generalförsamlingens första kommitté
    - Utmaningar för nedrustningsarbetet
    - FN: s nedrustningskommission
    - Den första specialsessionen om nedrustning
    - Mandat och möten
    

Det säger sig självt att kärnvapen varken inte skilja på stridande och civila, och dessutom vållar massiva skador på både militärhögkvarter och bybutiker; och på alla människor oavsett om de har uniform eller inte. Det finns idag ingen internationell konvention som förbjuder kärnvapen. Haag-domstolen gjorde den 8 juli 1996 ett rådgivande yttrande där man ändå förklarar att kärnvapen är olagliga, just för att de bryter mot så många folkrättsliga principer.

Vi har i det här kapitlet haft stor hjälp av Curt Riberdal från Jurister mot Kärnvapen, som har skrivit om folkrätten.

Så länge man kan tjäna pengar på något är risken alltid stor att kriminella nätverk kommer att köpa och sälja även förbjudna varor. Men i motsats till en tillåten vapentyp blir det många gånger mer komplicerat för exempelvis en terroristgrupp att få tag på kemiska vapen.

Det finns idag ingen konvention med juridiska, tekniska och politiska krav på total avveckling av kärnvapen, så som är fallet med t.ex. biologiska och kemiska vapen. Ett internationellt avtal som reglerar frågor kring kärnvapenspridning och nedrustning är ickespridningsavtalet, NPT.

Ickespridningsavtalet (Nuclear Non-Proliferation Treaty, NPT) trädde ikraft som internationell lag 1970. Då fanns det fem kärnvapenstater: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Sedan dess har Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea utvecklat kärnvapen. De tre förstnämnda staterna har aldrig varit medlemmar i NPT, medan Nordkorea var medlem men anmälde sitt utträde ur NPT 2003.

Icke-spridningsavtalet utgör det enda nästan universella lagligt bindande åtagandet för nedrustning av kärnvapen, definierat i avtalets artikel VI. I NPT åtar sig kärnvapenstaterna också att inte överlåta kärnvapen till andra stater. De får inte heller hjälpa eller uppmuntra icke-kärnvapenstater att utveckla kärnvapen. Icke-kärnvapenstaterna förbinder sig att inte ta emot eller tillverka kärnvapen.

NPT har tre olika ändamål. Fördraget syftar för det första till att hindra spridning av kärnvapen, för det andra till att underlätta användningen av kärnkraft för fredliga ändamål. Det tredje ändamålet med NPT är nedrustning av både kärnvapen och konventionella vapen. De 190 medlemsstaterna möts vart femte år för en översynskonferens för att utvärdera genomförandet av avtalet.

Mellan dessa stora översynskonferenser samlas medlemsstaterna varje år (undantaget året direkt påföljande en översynskonferens) för förberedande kommittéer inför nästa översynskonferens. Översynskonferensernas beslut blir vägledande, politiskt bindande, nedrustnings- och ickespridningspolicy för avtalets medlemsstater att följa.

Det fullständiga provstoppsavtalet (Comprehensive Nuclear Test Ban Treaty, CTBT) förbjuder alla kärnvapenprovsprängningar oavsett om de sker ovan eller under jord, under vatten eller i yttre rymden. Även så kallade kärnsprängningar för fredliga syften förbjuds genom CTBT.

Enligt avtalet inrättas ett omfattande internationellt kontrollsystem (IMS) och tillåts inspektioner av kärnenergianläggningar och forskningscentra med kort varsel. CTBT öppnades för underskrifter 1996 men har ännu inte trätt i kraft. I CTBT-avtalet formuleras att det måste skrivas under och ratificeras av alla 44 länder som har kärnkraftsanläggningar innan det kan träda ikraft. Idag har avtalet ratificerats av 35 av dessa. I väntan på att avtalet ska träda ikraft har kärnvapenstaterna uttalat att de ska upprätthlla ett s.k. moratorium (uppehåll) i sina provsprängningar.

En organisation, Preparatory Commission for the Comprehensive Nuclear Test Ban Treaty Organisation (CTBTO), har bildats av medlemsstaterna i avtalet för att bearbeta de länder som ännu inte ratificerat, för att förbereda inför att avtalet träder ikraft, samt för att tillhandahålla detaljerad information om avtalets status. Även om inte CTBT har trätt ikraft fungerar CTBTO, bland annat med det internationella övervakningssystemet.

Avtal om klyvbart material
Ett avtal för kontroll av klyvbart material (Fissile Material Cut-off Treaty, FMCT) har ännu inte slutits men diskuteras omfattande i Nedrustningskonferensen i Genève. FMCT skulle förbjuda tillverkning av klyvbart material för vapenändamål, höganrikat uran eller plutonium. I dagsläget råder oenighet om hur omfattande FMCT ska vara. Vissa stater anser att avtalet enbart ska förbjuda nyproduktion av klyvbart material. Detta skulle innebära att stater med stora existerande lager inte skulle beröras särskilt hårt.

Andra stater vill att avtalet också ska inkludera kontroll och avveckling av existerande lager av klyvbart material, vilket skulle innebära ett mycket större steg mot nedrustning. En stor diskussionsfråga angående FMCT är också hur avtalet ska kunna kontrolleras och hur man ska säkra insyn i staters lager av klyvbart material utan att för den sakens skull äventyra statens säkerhet.

Många stater i nedrustningskonferensen förespråkar att man ska påbörja förhandlingar om ett avtal för klyvbart material och sedan ta itu med problem och meningsskiljaktigheter efter hand som de uppstår.

Ett avtal som kontrollerar klyvbart material är ett viktigt steg både mot horisontell och vertikal spridning av kärnvapen: horisontell i meningen att det blir svårare för nya stater att skaffa kärnvapen om materialet för dessa inte får tillverkas.

Avtal mot vapen i rymden
Något avtal för att förhindra kapprustning i yttre rymden (Prevention of an Arms Race in Outer Space, PAROS) finns idag inte, men även detta är ett ständigt omdebatterat ämne.

Medan USA argumenterar att en kapprustning i yttre rymden inte existerar och därmed inte behöver diskuteras, menar de flesta andra stater att ett avtal måste förhandlas fram innan vi står inför en reell kapprustning.

Vissa stater har också argumenterat för att istället förhandla kring ett avtal som förbjuder utplacering av vapen i yttre rymden (A Treaty on the Prevention of Placement of Weapons in Outer Space, PPW), vilket skulle vara ett sätt att komma runt USA:s argumentation.

Avtal för kärnvapenfria zoner
Det finns flera olika regionala avtal som etablerar kärnvapenfria zoner i Latinamerika och Karibien, södra Stilla Havet, Sydostasien, Mongoliet, Centralasien och Afrika. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta (99 procent av allt land på södra halvklotet), och 119 av världens ca 195 länder samt 18 andra områden.

1,9 miljarder människor bor inom zonerna. Länder som ingår i de kärnvapenfria zonerna är förbjudna att tillverka, provspränga, lagra eller skaffa kärnvapen. De får inte heller ha kärnvapen utplacerade på sitt territorium oavsett om det är de själva eller något annat land som skulle placera ut kärnladdningarna. Att delta i en zon fri från kärnvapen är ett frivilligt åtagande, och ett mycket viktigt steg på väg mot en helt kärnvapenfri värld.

En konvention om kärnvapen
Idag finns ingen kärnvapenkonvention (Nuclear Weapons Convention, NWC) med juridiska, tekniska och politiska krav på total avskaffning av kärnvapen. En kärnvapenkonvention, när den trätt ikraft, skulle olagligförklara och förbjuda en hel kategori av massförstörelsevapen.

Idag finns sådana konventioner för t ex biologiska och kemiska vapen. För över 10 år sedan samlades experter inom juridik, naturvetenskap, nedrustning och förhandling för att undersöka de juridiska, tekniska och politiska möjligheterna för att skapa en kärnvapenfri värld. Processen var lång och svår, men 1997 publiceras till slut en modell för en kärnvapenkonvention sdm presenterades i FN. Många stater tyckte idén var bra och ville inleda förhandlingar för en kärnvapenkonvention, men vissa av kärnvapenstaterna gick inte med på det – och fortsätter vägra än idag.

Sedan 1997 har världen förändrats, och det påverkar hur diskussionen kring kärnvapen och nedrustning förs. Efter terrordåden mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 ökade rädslan för kärnvapenterrorism. Sedan 1997 har tre nya länder: Indien, Pakistan och Nordkorea, provsprängt kärnvapen. Det finns också en oro för att Irans urananrikningsprogram ska leda till att landet utvecklar ett kärnvapenprogram, och vissa kärnvapenstater har gjort stora förändringar i sin policy kring när man får använda kärnvapen.

Experterna återsamlades, och 2007 utkom en omskriven version av modellen för en kärnvapenkonvention. Den finns att läsa i boken Securing our Survival: The Case for a Nuclear Weapons Convention: http://www.icanw.org/securing-our-survival

Bilaterala nedrustningsavtal
De största kärnvapenmakterna är idag och har sedan atombomben uppfanns varit USA och Ryssland (dåvarande Sovjetunionen). Sedan 1970-talet har dessa stater ingått många viktiga nedrustningsavtal för att minska sina kärnvapenarsenaler och därmed minska det ömsesidiga hotet. Samtidigt som kapprustningen mellan USA och Sovjet under kalla kriget fick alltmer orimliga proportioner började den ifrågasättas mer och mer, både inom länderna och internationellt. Redan på 1970-talet skrevs de första avtalen under av USA och Sovjetunionen: SALT I och II (Strategic Arms Limitation Treaty) för att begränsa staternas strategiska kärnvapenarsenaler.

1972 slöts ABM-avtalet (Anti-Ballistic Missile Treaty) mellan USA och Sovjetunionen för att begränsa antiballistiska missilsystem som används som motanfall mot missilavfyrade kärnvapen. USA drog sig ur avtalet 2002 trots massiva protester både nationellt och internationellt, och rekommenderade direkt därefter utvecklingen av ett ABM-system som skulle ha varit förbjudet under avtalet.

Under andra halvan av 1980-talet började en tid av nedrustning istället för upprustning. USA och Sovjet (som senare ersattes av Ryssland) började förhandla om vilka kärnvapen man skulle kunna avskaffa.

1987 slöt Sovjet och USA ett avtal (INF-avtalet) som går ut på att alla mellandistansmissiler ska avskaffas, d v s de kärnvapen som har relativt kort räckvidd. USA och Sovjet talade även om att minska sina strategiska kärnvapen, d v s de som har längre räckvidd.

1991 slöts avtalet START I (Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms), mellan de två länderna. Förhandlingarna om minskning av de strategiska vapnen fortsatte även sedan Sovjetunionen upplösts.

1993 skrev USA: s president George Bush d.ä. och Rysslands president Boris Jeltsin under START II. Enligt START II får USA och Ryssland år 2003 inte ha mer än 3 500 strategiska kärnvapen utplacerade vardera. START II trädde aldrig i kraft utan ersattes istället med SORT-avtalet (Strategic Offensive Reduction Treaty) i maj 2002.

Enligt SORT ska de båda länderna år 2012 ha minskat sina strategiska kärnvapenarsenaler till en nivå på mellan 1 700 och 2 200 kärnvapen. SORT-avtalet saknar kontrollmekanismer och ställer inte heller krav på att de vapen som nedrustas ska förstöras.

SORT ersattes 2010 med New START där USA och Ryssland skall minska sina arsenaler ytterligare

Trots dessa ansträngningar finns det fortfarande idag kärnvapenarsenaler stora nog att förinta hela jorden.

Nedrustningskonferensen (Conference on Disarmament, CD) i Genève är den enda multilaterala församlingen med mandat att förhandla fram juridiskt bindande avtal för nedrustning och vapenkontroll. Nedrustningskonferensen sammanträder i tre sessioner (10 veckor + 7 veckor + 7 veckor) varje år.

Konferensen har sammanträtt sedan 1962, och har i dag 65 medlemsländer. På den permanenta dagordningen står frågor om kärnvapen i alla dess aspekter; nedrustning och utveckling; nedrustning och internationell säkerhet; och minskning av militärbudgetar.

Icke-spridningsavtalets konferenser
NPTs översynskonferenser och förberedande kommittéer (NPT Review Conferences och NPT Preparatory Committees) samlar löpande medlemsstaterna i Icke-spridningsfördraget NPT för att utvärdera avtalets efterlevnad och fatta beslut om dess framtid. Översynskonferenser hålls vart femte år. Förberedande kommittéerna samlas varje år däremellan med undantag för det år som följer direkt på en översynskonferens.

I det NPT avtal som slöts 1970 stod det att medlemsstaterna 25 år efter att avtalet hade trätt ikraft skulle besluta om avtalet skulle fortsätta löpa på obestämd tid eller om avtalet skulle förlängas med en fastställd tidsperiod. 1995 samlades medlemsstaterna för översynskonferens och beslöt att förlänga avtalet för obestämd framtid. Fem år senare, 2000, antog de 187 medlemsstaterna en handlingsplan i 13 steg för nedrustning av världens kärnvapenarsenaler. På 2005 års översynskonferens ville vissa stater inte längre godta de 13 stegen. Den fem veckor långa konferensen kunde knappt enas om en dagordning och nådde inget formellt slutdokument och får därför anses som ett stort misslyckande. Nästa möjlighet att föra arbetet inom avtalet framåt är översynskonferensen 2010.

FN: s nedrustningskommission
FN: s nedrustningskommission (UN Disarmament Commission, UNDC) etablerades av Generalförsamlingen 1952 med ett allmänt mandat gällande nedrustningsfrågor. Nedrustningskommissionen består av representanter från alla FN:s medlemsländer och fungerar som ett rådslagsorgan som kan överlägga och komma med rekommendationer gällande olika problem inom nedrustningsområdet. UNDC förde under flera år en tynande tillvaro som ett resultat av att medlemsstaterna inte kunde enas om dagordningen, men har sedan 2005 återupptagit sitt arbete.