Historia

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Det första kärnvapnet
   Tanken tar form
   Manhattanprojektet
   Trinity
   
   
2. Hiroshima och Nagasaki
   Hiroshima
   Nagasaki
   Hibakusha – överlevarna
   Inga fler Hiroshima – inga fler Nagasaki
   
   
3. Spridning av kärnvapen
   Varför provspränga?
   Vem gjorde vad?
   Atmosfäriska tester
   Tester under vattenytan
   Underjordiska tester
   Provsprängningar i Stilla havet
   Partiella provstoppsavtalet
   Fullständiga provstoppsavtalet
   CTBTO
   Subkritiska tester
   
   
4. Kalla krigets upprustning
   Kalla kriget
   FN och Baruch-planen
   Kapprustning, terrorbalans och MAD
   Kubakrisen 1962
   
   
5. Avtal och initiativ för nedrustning
   INF
   SALT I och II
   START I
   Presidential Nuclear Initiative
   START II
   START III
   SORT
   Canberrakommissionen
   Carlssonkommissionen
   Blixkommissionen
   Politiska och militära höjdare säger nej
   New Agenda Coalition
   Sydafrika
   Civila samhällets kamp i världen
   Svenskt motstånd mot kärnvapen
   
   
6. Kärnvapenarsenaler idag
   Förändring i kärnvapenarsenaler
   USA
   Ryssland
   Storbritannien
   Frankrike
   Kina
   Kärnvapen i världen, 2008
   

Under 1930-talet gjorde atomforskningen stora framsteg, och när forskare hittade lösningen på uranklyvningens gåta växte oron i USA för att Hitlers nazityskland skulle skapa ett sådant vapen. I amerikanska laboratorier jobbade forskarna på högvarv för att hinna först.

Efter Japans anfall på Pearl Harbor i december 1941 strömmade pengarna in till amerikansk militärforskning och framför allt forskning just kring klyvbart material. Den 16 juli 1945 hade det s.k. Manhattanprojektet lyckats producera tillräckligt med plutonium för en första provsprängning av en atombomb, Trinity. Detoneringen gav ca 20 kiloton i sprängstyrka och utgjorde början på atomtidsåldern.

Spridning av kärnvapen
I Sovjetunionen hade uranklyvningsforskningen inletts redan under 1930-talet, men det skulle dröja till 1949 innan den första sovjetiska atombomben provsprängdes. I USA utbröt vild debatt: om nu Sovjetunionen, kommunismens hemvist och den främsta motståndaren, hade kärnvapen – skulle USA då vara tvungna att skaffa sig kraftigare kärnvapen?

1950-talet blev ett decennium med våldsamma satsningar på kärnvapen. USA sprängde sin första vätebomb 1951. 1953 sprängde Sovjet sin första vätebomb. England förkunnade atombombskapacitet 1952 och sprängde sin första vätebomb 1957. 1958 kom USA och Sovjet överens om att tillfälligt sluta testa kärnvapen, och det såg ut att finnas en möjlighet att förhandla fram ett avtal kring kärnvapenprovsprängningar.

Politisk och militär utveckling gjorde dock att testuppehållet inte skulle bli långvarigt: 1960 anmälde sig Frankrike som fjärde kärnvapenmakt. 1961 bröt Sovjet moratoriet (det frivilliga uppehållet) och detonerade i rask takt 30 bomber, inklusive en på 58 megaton (d v s 58 000 kiloton jämfört med Hiroshimas på 20 kiloton). USA återupptog sitt testande i Stilla havet. Chrusjtjov och Kennedy ställde sig på randen av ett kärnvapenkrig under Kubakrisen 1962.

År 1964 detonerade Folkrepubliken Kina sin första atombomb. En möjlighet att hindra utvecklingen och spridningen av kärnvapen hade gått förlorad. Provsprängningarna skulle fortsätta under hela 1960-, 70-, 80- och in på 1990-talet. År1998 sällade sig också Indien och Pakistan till raden av länder som provsprängt kärnvapen. Indien hade då genomfört vad man själv kallade en ”fredlig” provsprängning redan 1974.

Nordkorea utförde en provsprängning 2006. Effekten var låg och sannolikt var sprängningen delvis ett misslyckande. En ny sprängning den 25 maj 2009 hade en styrka som uppskattats till 2-6 kiloton. Denna måttliga effekt tolkas av vissa experter som ett tecken på att laddningen även denna gång inte fungerade optimalt. Israel som anses ha kärnvapen har inte provsprängt. Möjligen använde man väl beprövade konstruktioner som provats i kärnvapenländer.

USA och Sovjetunionen spionerade under den här tiden på varandras kärnvapenarsenaler med hökögon, och varje gång den ena misstänktes ha ökat sina arsenaler eller skaffat en ny typ av kärnvapen, följde den andra efter och överträffade gärna fienden några snäpp.

Det här ledde till en galen kapprustning, som varken USA eller Sovjet kunde sätta stopp för med risk för att fienden skulle ha fler och starkare kärnvapen. Båda staterna hade kärnvapen riktade direkt mot varandras territorier, redo att avfyras inom loppet av minuter.

Under kalla kriget tillämpade supermakterna en militärdoktrin som kallades Mutually Assured Destruction (MAD). Doktrinen utgick från att båda sidor har tillräckligt mycket kärnvapen i sina arsenaler för att utplåna den andra i händelse av en fientlig kärnvapenattack.

Det förväntade händelseförloppet var att om exempelvis USA attackerade Sovjetunionen med ett mindre kärnvapen så skulle Sovjetunionen omedelbart svara med en större attack, som skulle leda till en ännu större motattack från USA. Resultatet skulle bli just det som givit MAD-doktrinen dess namn: Mutually Assured Destruction – garanterad ömsesidig utplåning.

Faktum är att ett storskaligt kärnvapenkrig mellan supermakterna skulle ha utplånat inte bara USA och Sovjet, utan även större delen av resten av världen.

Avtal och initiativ för nedrustning
Samtidigt som kapprustningen mellan USA och Sovjet fick alltmer orimliga proportioner började den ifrågasättas mer och mer, både inom länderna och internationellt. Under andra halvan av 1980-talet började en tid av nedrustning istället för upprustning.

USA och Sovjet (som senare ersattes av Ryssland) började förhandla om vilka kärnvapen man skulle kunna avskaffa. År1987 slöt Sovjet och USA ett avtal (INF-avtalet) som går ut på att alla mellandistansmissiler skulle avskaffas, d v s de kärnvapen som har en räckvidd av 500-5000 kilometer. USA och Sovjet talade även om att minska sina strategiska kärnvapen, d v s de som har längre räckvidd.

År 1991 slöts avtalet START I (Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms), mellan de två länderna. Förhandlingarna om minskning av de strategiska vapnen fortsatte även sedan Sovjetunionen upplösts. År 1993 skrev USA:s president George Bush d.ä. och Rysslands president Boris Jeltsin under START II. Enligt START II får USA och Ryssland år 2003 inte ha mer än 3 500 strategiska kärnvapen utplacerade vardera. START II trädde aldrig i kraft utan ersattes istället med det s.k. SORT-avtalet (Strategic Offensive Reduction Treaty) i maj 2002. Enligt SORT ska de båda länderna år 2012 ha minskat sina strategiska kärnvapenarsenaler till en nivå på mellan 1 700 och 2 200 kärnvapen. SORT-avtalet saknar kontrollmekanismer och ställer inte heller krav på att de vapen som nedrustas ska förstöras.

År 1996 kom ett femtiotal generaler från kärnvapenländerna med ett upprop där de gör klart att kärnvapen aldrig kan användas för att skapa säkerhet åt ett land eller åt världen. New Agenda Coalition var ett initiativ från 1998 där sju länder, däribland Sverige, kom överens om en deklaration som krävde snabb och total eliminering av kärnvapnen, samt lade fram ett program för att uppnå detta.

År 2003 tillsatte Sverige på uppdrag av FN en oberoende kommission om massförstörelsevapen, den så kallade Blix-kommissionen. I kommissionens rapport från 2006 presenteras 60 konkreta åtgärder för hur världen kan bli kvitt massförstörelsevapen.

I januari 2007, med en uppföljare ett år senare, skrev de f.d. amerikanska utrikes- och försvarsministrarna George Schultz, William Perry, Henry Kissinger och Sam Nunn en förvånande artikel om vikten av att åstadkomma en kärnvapenfri värld. Flera tidigare höga militärer och statsmän har ställt sig bakom artikeln och dess budskap, däribland den forna sovjetiska ledaren Michail Gorbachov.

Det finns också exempel på länder som haft ett kärnvapenprogram men avslutat detta. Sydafrika är det enda landet som haft egna kärnvapen men sedan frivilligt gett upp sitt kärnvapenprogram och anslutit sig till icke-spridningsavtalet NPT som icke-kärnvapenstat. Landet hade under 1970 och 80-talet ett program för utveckling av kärnvapen.

Man producerade sex kärnladdningar, och hade en sjunde på gång när man övergav kärnvapenalternativet på 1990-talet i samband med att apartheid avskaffades.

Efter Sovjetunionens fall fanns kärnvapen utplacerade i Vitryssland, Ukraina och Kazakhstan. Dessa länder valde dock att transportera bort kärnvapnen från sitt territorium och alla forna Sovjetiska kärnvapen samlades i Ryssland. Vitryssland, Ukraina och Kazakhstan anslöt sig till Icke-spridningsavtalet (NPT) som icke-kärnvapenstater.

Sedan utvecklingen av kärnvapen inleddes på 1940-talet har det funnits ett starkt motstånd mot ett vapen som kan utplåna och förinta hela jorden och allt som lever där. Både stater, organisationer och engagerade individer har demonstrerat, protesterat, marscherat och krävt att få leva i en värld fri från kärnvapen.

Kärnvapenarsenaler idag
I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet skedde stora förändringar i Europa. Öst- och Västtyskland återförenades och Sovjetunionen upplöstes och delrepublikerna blev självständiga länder. Den terrorbalans som tidigare rådde mellan de två stormakterna USA och Sovjetunionen upphörde. Det kalla kriget tog slut. Man kan undra om kärnvapnen verkligen behövs nu när det kalla kriget är slut och det inte längre finns någon fiende i öst eller väst att försvara sig mot? Frågan om hur många kärnvapen som finns i världens arsenaler är svår att besvara exakt.

Många olika siffror finns, beroende på hur man väljer att räkna kärnvapen som inte är aktiva och operativa, utan som står i olika typer av reserver och lager. Vi använder här sifferdata från the Bulletin of the Atomic Scientists Nuclear Notebook, volym 62, nummer 4, 2006: Global Nuclear Stockpiles 1945-2006. Mer än 128 000 kärnvapenstridsspetsar har tillverkats sedan 1945. Av dessa beräknar Nuclear Notebook att USA har stått för ca 55 procent och Sovjetunionen/Ryssland för ca 43 procent. År 1986, mot slutet av kalla kriget, fanns 70 500 kärnvapenstridsspetsar i världens samlade arsenaler. (3)

De fem officiella kärnvapenstaterna (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina) verkar dock inte ha några planer på att göra sig av med sina kärnvapen inom den närmaste framtiden. De anser att det fortfarande är nödvändigt att använda sig av kärnvapen i avskräckande syfte. Idag finns närmare 97 procent av alla kärnvapen i USA och Ryssland. Ungefär 12 500 av kärnvapnen i USA och Ryssland är operativa, medan resten finns i reservlager eller väntar på att bli nedmonterade. I världens samlade kärnvapenarsenaler – inklusive både utplacerade och reservlager –beräknar Nuclear Notebook att det år 2006 fanns 26 854 kärnvapenstridsspetsar. (4)

Det motsvarar ungefär 2000 gånger den totala sprängkraft som användes under hela andra världskriget – och därmed en förmåga att förinta jorden och allt som lever på den flera gånger om, trots de nedskärningar som gjorts.

Skrämmande är också den utveckling och modernisering av kärnvapnen som hela tiden pågår i kärnvapenstaterna och som inte ger bra signaler till länder som inte har kärnvapen. Att i ena stunden förklara för världen att inga fler länder ska få ha kärnvapen för att det skulle hota den internationella säkerheten, och i nästa stund gå hem till sina forskningscentra och förbättra och förstärka de kärnvapen man själv har – det rimmar illa. Att tillåta kärnvapen i flera länder löser absolut inte problemet. Lösningen är för kärnvapenstaterna, framför allt USA och Ryssland, som har de utan jämförelse största arsenalerna, att erkänna att nedrustning och icke-spridning är två sidor av samma mynt. Att erkänna att kärnvapen i ett land automatiskt leder till att andra länder vill ha egna kärnvapen. Att inse att nedrustning i kärnvapenstaterna ger ett tecken till icke-kärnvapenstaterna att kärnvapen inte är något att eftersträva.

1. Hiroshima Peace Memorial Museum
   
2. Department of Energy, Office of History & Heritage
   
3. Norris, Robert C and Kristensen, Hans M. Russian Nuclear Forces 2006. Nuclear Notebook, Bulletin of the Atomic Scientist vol 62, Nr. 2 2006
4. Ibid